På morgonen idag så kom den där känslan över mig igen; Satan så orättvist det här är! Så oproportionerligt stora konsekvenserna av mitt handlande, som de ansåg var felaktigt, blev.
Vad var det som hände egentligen? Det känns nästan surrealistiskt.
Just nu sitter de alla i p-rummet och fredagsfikar, de sitter där och kallpratar och ler mot varandra, det finns dem som låtsas att allt är bra, några försöker att inte låta sitt missnöje lysa igenom, andra väljer att ignorera. (Sen finns ju Gåsen, som allt bara rinner av...)
Dagar som denna skulle jag bara vilja konfrontera. Jag vill häva ur mig mitt dåliga mående, jag vill peka finger och skuldbelägga, jag vill såra såsom jag blivit sårad, jag vill skrika ur mig all min ilska och smärta.
Mitt förnuft säger mig att det inte skulle hjälpa fast den där lilla sårade 3-åringen inom mig skriker efter att, med ursäkten "Det var hon som började", få utkräva hämnd.
Ibland önskar jag att förnuftet inte var så starkt...
1 kommentar:
Vi kanske skulle mått bättre om 3-åringen fick komma fram lite oftare....
Skicka en kommentar