Måndagsblues

Det är måndag. Första dagen på en ny vecka. För mig känns det inte så. Alla dagar är sig lika nu. Lika pestiga. Jag försöker skjuta det jobbiga åt sidan så mycket jag kan, men såna här dagar när alla är där och jag är här, ensam, så är det svårt. Då kommer det över mig som en mindre tsunamivåg, allt det där hemska, märkliga och elaka som sker väller över mig och då är det svårt att hålla huvudet över ytan, mycket svårt.

Det är tyst, inget nytt i "ärendet" har skett på flera dagar, och det är det svårt att handskas med. Samtidigt som det är skönt med lite andrum, tid till eftertanke så är det jobbigt att veta att det väntar där framme, ett definitivt besked, ett beslut som jag inte kan rå på. En lösning som inte är min men som jag ändå måste rätta mig efter. Parallellt med det ska det där oundvikliga definitiva uppbrottet ske, separationen, slutet, the end. No more Bill & Bull. "Att skiljas är att dö en smula." Jag vill inte det, jag vill vara med, jag kan åka med på tåget. Varför får jag inte?