Jag vill inte

Har gjort vad jag kunnat för att vara sysselsatt hela denna söndag, allt för att skjuta undan tankarna på morgondagen. Jag har klarat det bra, men nu på kvällen går det inte längre, nu snurrar allt runt i skallen och tårarna är nära. Nytt möte imorgon och jag vill verkligen inte.
Jag vågar inte lita på min förmåga att klara mig igenom det. Vill inte ge dem nöjet att se mig bryta samman. Jag vill kunna vara stark, plocka fram lite sund ilska. Men ända sen i tisdags befinner jag mig i vad som enklast kan beskrivas som en typ av chockfas.
Jag känner rädsla, hopplöshet & oro, jag är ledsen och osäker, hur ska jag kunna klara av att stå upp för min sak, kunna kämpa för det jag tror är rätt? Kanske var det tanken; att knäcka för att vinna...

Innan man skuldbelägger och anklagar andra för mobbing och kränkning borde man sopa rent framför sin egen dörr först. Må den som är utan synd kasta första stenen...