Elvis-föreställningen igår gjorde gott. Den var glädje och värme. Det var opretentiöst men ändå professionellt.
Det var härlig musik.
Vi är alla lika säger man ofta, människor är lika oavsett handikapp, nationalitet, bakgrund, religion eller hudfärg. Jag håller inte med. Vi är inte alls lika, lika mycket värda ja, men vi är helt olika.
Vi är alla helt olika och det är ok, det tar jag med mig från den här kvällen med Glada Hudik.
Jag tar också med mig en mindre behaglig insikt om mig själv. Bland de 10 tjejer som dansade fanns en inte riktigt hade den taktkänsla som väl krävs för att vara dansare (och innan någon dömer ut mig fullständigt så är det inte en av de med handikapp jag nu menar). Och jag kunde inte låta bli att titta på henne där hon hela tiden var i osynk med musiken.
Varför fokuserar jag på den enda som inte var så bra istället för att uppskatta de 9 som dansade kanonbra?
Innebär det att mitt glas är halvtomt istället för halvfullt?
Dr Phil sa en gång hos Oprah till en mor vars dotter blivit mördad och som var helt nedbruten av sorg, som för sitt inre hela tiden gick igenom dotterns sista dag i livet.
"She lived for 18 vibrant and wonderful years, and you focus on the day she died. ..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar