Smultron skrev om skridskoåkning idag, det fick mig att tänka på ett barn jag hade på fritids för länge sen.
Han, vi kallar honom för Kalle, kom från ett nordfrikanskt land till Sverige under vårterminen. När den första snön föll ett halvår senare stod han med utsträckta armar och ansiktet, som var ett enda stort leende, vänt mot himlen. Han hörde inte rastklockan, märkte inte att alla andra barn försvann in och att det blev tyst och tomt omkring honom, han var helt uppslukad av allt det där fantastiska vita som i stora flingor sakta singlade ner över honom. Hans fröken gick ut för att se var han var, men när hon såg den lyckliga pojken på skolgården så lät hon honom vara där i snön, hans upplevelse av något för honom helt nytt var mer värdefullt än multiplikationstabellen just då tyckte fröken.
Några dagar senare var det dags för frilufsdag och barnen hade olika aktiviteter att välja på. Kalle valde skridskor.
Väl uppe i ishallen tittade han sig förundrat omkring, han satt på bänken och lät fröken snöra på honom de från skolan lånade skridskorna. Han tog några stapplande steg, klev ut på isen och föll såklart omedelbart pladask. Han reste sig mödosamt, höll i sargen och utbrast: Fröken, fröken det är nåt fel på de här skorna, de bara viker sig!
Sen kämpade han, ramlade minst tusen gånger men gav inte upp. Med ett ständigt leende for han omkring på isen tills det var dags att åka hem, han vägrade kliva av ens för att äta matsäck. Det var det roligaste han någonsin gjort sa han.
För oss som betraktare var det en härlig känsla att se sån äkta glädje. Sånda dagar var absoluta höjdpunkter på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar