Åt lunch med K på byns bästa café idag. trevligt som vanligt. Jag var på rätt gott humör men så plötsligt förändrades allt då förvaltningschefen klev in genom dörren. Jag kände hur ilska blandat med förtvivlan vällde upp inom mig. Jag satt med ryggen emot och kände att jag blev alldeles stel i nacken, ville absolut inte vända mig om och riskera att möta hennes blick, ville inte behöva hälsa, eller välja att avstå från att hälsa heller för den delen.
Det finns dagar då jag känner mig lite lugnad för att jag börjat kunna lägga all skit bakom mig men det visar sig vara ett bedrägligt lugn för precis under ytan bubblar det. Jag kände det idag, att jag har noll beredskap. Tårarna brände, humöret sjönk och tröttheten sköljde in över mig bara av se henne och därmed påminnas om allt som varit.
Jag antar att hon kunde äta sin lunch helt oberörd, min lunch däremot var på väg upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar