Det är nog svårt för utomstående att förstå hur man mår i en situation som denna. Man måste nog ha upplevt något lika jobbigt för att kunna sätta sig in i vad något sådant här gör med en som person.
Att sätta sig ned och försöka fatta avgörande beslut när man mår så här dåligt är nästan helt omöjligt. Framtidstankar blir till oöverstigliga berg. Bara att tänka på morgondagen är svårt nog.
Idag skulle möjligheterna presenteras, ett val skulle göras. Alternativen var få, i praktiken egentligen bara ett. Jag ville inte fatta ett beslut idag, kände mig inte redo för det. Nu var det tidspress, mitt beslut påverkade andra så vad kunde jag göra annat än att säga ja.
Men jag vill inte! Jag vill inte. Jag tycker att det här är fel, det är orättvist. Så här skulle det inte behövt att bli.
2 kommentarer:
Jag tror att jag till viss del fattar. En av mina tidigare arbetsplatser försvann och till att börja med fanns inget alternativ alls men sedan dök det upp ett. Du får välja mellan det här, typ. Och jag gjorde som du, tackade ja. För vad har man att välja på? /O
Tänker på dig, hur kunde det bli såhär???
Skicka en kommentar