Tanken är att jag ska besöka barnen imorgon på deras avslutningsfest. Jag vill göra det, för deras skull. De frågar efter mig, undrar hur jag mår. Jag har saknat dem och vill inget hellre än att träffa dem, frågan är bara om jag kommer klara av det.
Det faktum att jag inte längre ska vara en del av deras vardag svider hårt. Och den där känslan av att det är jag som sviker dem är tung att bära.
Jag hoppas att jag klarar av att samla ihop tillräckligt med styrka för att kunna åka dit imorgon. Som det känns nu (med tårarna strömmande nerför kinderna) så klarar jag det inte. Att träffa barnen, kramas med dem, se dem i ögonen och tvingas låtsas som om allt är bra, nej jag är nog inte där ännu. Och att riskera bryta ihop inför dem är helt uteslutet, flera av dem har redan tagit på sig skuld och de ska absolut inte behöva handskas med mitt dåliga mående. Samtidigt känns mitt svek gentemot dem än större om jag inte ens kan komma dit på besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar