När det överlämnades paket och det skulle kramas adjö ikväll så svämmade tårarna över. Det blev jobbigt.
Då fälldes kommentaren: Äsch så farligt är det väl ändå inte, vi ska ju inte dö.
Nä det är sant, men det är kanske lätt för den att säga som har sin trygghet och sina närmaste kvar omkring sig. För mig känns den här ofrivilliga seperationen faktiskt lite som att dö en smula.
2 kommentarer:
Att trösta andra är ju så svårt. Det är inte alltid man finner orden eller gör rätt. Jag tror nog att alla dina nära förstår hur du mår och känner.
Jag är nyfiken på vad det är för nåt ni kokar ihop. Mötet? Hur gick det?
Kram från blöteborg
Jag delar absolut din känsla med dig, kram Li.
Skicka en kommentar