LHC-SSK

Det var med en konstig känsla jag kom till Cloetta center igår.
Höstens första match i CC brukar vara en glädjens stund, man är full av förväntan över vad som komma skall. Alla har vi längtat efter hockeysäsongen.
Igår åkte jag dit med en klump i halsen, en olustkänsla i magen och med en röd ros i handen. Människor utanför kramades och talade inte om årets nyförvärv, om motståndarna eller den kommande matchen. Alla hade tankarna på annat håll.
Inne i foajén lyste tre ljus framför en bild av Stefan Liv. Vi la ner våra blommor på bordet framför bilden, skänkte en tanke till alla de drabbade.

 

Matchen inleddes med en tyst minut och det var verkligen knäpptyst i arenan. Spelarna stod helt stilla med nedsänkta huvuden och sorgband runt armarna.
Jämtin som alltid annars rör på skridskorna fram och tillbaka var märkbart berörd, han stod blick stilla, och tittade bara rakt ner i isen.
Min upplevelse var att alla i CC verkligen kände med de som drabbats av denna tragedi.
Det var ett värdigt sätt att hylla de omkomna med en tyst minut.

Inför kvällen var jag mycket tveksam till Clubens beslut att genomföra matchen, kanske hade det varit bättre att ställa in. Men väl där så kändes det ändå ok, respekten för de omkomna och deras anhöriga blir inte mindre av att matchen spelades.

Matchen då, ja den var ju mindre viktig. En träningsmatch som Cluben vann mot det numera allsvenska Södertälje.