Satt just och bläddrade i förra årets kalender, tänkte att så här dags för ett år sedan var allt som vanligt. Jag gick till jobbet var dag och trodde att det skulle fortsätta så ett bra tag till. Då var jag en vecka ifrån det första mötet på kommunkontoret, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.
Efter det första mötet var ingenting längre sig likt, sen dess har jag utan stadigt fotfäste trampat omkring på okänd, minerad mark.
I de tyngsta av perioder var det lätt att bara skuldbelägga sig själv och låta självkänslan fara sin kos. Tvivlet på mig själv har varit enormt och ohälsosamt stort.
Har känt ett tag att jag börjat må bättre, att uppförbacken tillbaka mot ett välmående inte framstår som lika brant längre. Men vägen till toppen är slipprig, det krävs inte mycket för att halka neråt igen. Ett brev från f-kassan igår fick mig att snabbt befinna mig i ett kolsvart mörker igen.
När så det piper till i mobilen och ett mess som detta (många gånger på den här utbildningen stannar jag upp och tänker på vem som gett mig inspiration och lust att bli fritidspedagog. DET ÄR DU! Beundrar det jag sett av dig i ditt arbete med barnen! Synd att inte alla fattar det. Du är skitbra!) helt plötsligt och ytterst oväntat dyker upp så känns allt genast lite lättre.
Så oerhört välbehövligt just nu. Tusen tusen tusen tack för det!
Och till avsändaren kan jag bara säga att med den insiktsfullhet, värme och intelligens som han besitter kommer han att bli en tusan till fritidspedagog och kollega!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar