Killevippen

Nils Karlsson Pyssling på tv just nu. En av mina favoritsagor när jag var liten. Min bok var näst intill helt sönderläst.

När jag jobbade på Oasen var filmen om Nils Karlsson pyssling första-handsval när de 4 barnen i den flyktingfamilj som jag ansvarade för fick välja film.

De sjöng med i sångerna, gömde ansiktet bakom kuddarna när Tjoffsan var på intåg och frågade varje gång varför Bertils syster var död.

Det var den och Pippi på de 7 haven som rullade gång på gång.
De där stunderna i soffan under filten där dessa 4 så svårt traumatiserade barn för en stund kunde lämna sin svåra verklighet och leva sig in i Astrid Lindgrens värld var små guldkorn.
Jag tänker ofta på den där familjen, hur de har det nu med sina liv i en mellansvensk småstad.
Familjen levde under sin tid på Oasen med ett utvisningshot över sig. Jag minns med värme den enorma glädje den där dagen när jag låg på sjukhuset efter en operation och det ringde från oasen, pappan i familjen ville tala med mig, han sa inte ens hej utan skrek bara att de fått besked om permanent uppehållstillstånd. Det var absolut lycka!