För drygt 2 år sedan var jag med Mr Big hos hjärtspecialisten på SLU i Uppsala. Det blev början på knappt ett års regelbunda resor dit med otaliga ultraljudsundersökningar, medicineringar och röntgen.
Till slut bestämde jag mig för att sätta punkt. Inget fanns att göra åt Mr Bigs hjärtfel och jag tyckte att det bästa var att låta honom bara få vara hund så länge han mådde bra.
Jag lovade mig själv att inte tveka den dag då jag inte längre tyckte att Mr Big hade ett värdigt hundliv. Ett löfte som absolut inte är enkelt att följa.
Nu har tiden kommit då jag måste fatta det där beslutet. Mr Big sover numera nästan 23 timmar/dygn, de korta stunder han vill leka så får han oftast hostattacker. Hans öron, tassar och till viss del ben är kalla vilket förmodligen beror på dålig blodcirkulation. Han fryser och om han själv får välja så tillbringar han dagarna ihopkrupen och sovande under täcket.
Det verkar inte som om han har ont vilket gör det hela lite svårare.
Egoistiskt tänkt så kan han fortsätta så här att finnas till för min skull, men är det ett värdigt hundliv?
Jag ska samla mod till mig och ringa veterinären på SLU och höra vad hon har att säga även om jag egentligen innerst inne redan vet svaret.
2 kommentarer:
Fäller en tår för dig och Mr Big.
Du tänker så rätt, fler människor borde ha den insikten när det gäller deras husdjur. Jag, som suttit i samma sits, finns här för dig, det vet du! /Tifo
Skicka en kommentar