Ensam är inte alls stark

Fredagslunch på Gusto med fd kollegor. De pratar om jobbet, visserligen delvis om sånt som inte är bra men det får mig ändå att känna ett stort hugg av saknad. Att stå utanför och inte ha en tillhörighet svider hårt.
Ändå sen 6-årsåldern har man varit en del av en grupp, först klassen och sen arbetslaget och nu står jag helt utanför det.
Jag har alltid känt en yrkesstolthet, värnat om fritidspedagogens roll och stått upp för en kvalitativ skolbarnsomsorg. Det har varit viktigt för mig att prestera bra på jobbet, att vara en bra pedagog, en trygg vuxen för barnen. Jag tycker att Li, jag och övriga kollegor tillsammans uppnått mycket goda resultat och lyckats skapa miljöer där välfungerande barngrupper kunnat utvecklas.
Att bli bortvald, bortplockad och, som jag uppfattar det, trampad på har skurit djupa sår i mig som när det väl läkt kommer att lämna tydliga, märkbara ärr.
Frågan är om jag någonsin kommer att känna en äkta arbetsglädje igen? Jag tror inte det, inte under nuvarande omständigheter i alla fall. Jag blir alltmer övertygad om att jag måste klippa banden för att kunna starta om på nytt...