En näst intill sömnlös natt, fylld av tårar, självömkan och grubblerier. Den ständiga frågan Varför gnager i huvudet. Vetskapen om att vara den som valts bort punkterar självkänslan och väcker en obehagligt destruktiv osäkerhet.
Helgen på utställningen känns som det var en helt annan värld. Där, omgiven av människor som jag tycker om, där jag har meningsfulla uppdrag och ansvar och känslan av att det fungerar tillfredsställande. Få uppskattning, kunna skratta hjärtligt, känna tillhörighet, ja helt enkelt fungera normalt om än bara några få dagar var en oerhörd och välbehövlig lyx.
Jag kraschlandade dock tillbaka i vardagen igår. En störtdykning ner i hopplösheten, ångesten och utanförskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar