
Idag har vädret passat min sinnesstämning. Det har varit, mörkt, grått och regnigt hela dagen.
Den annalkande hösten börjar göra sig alltmer påmind och idag kom all den här skiten över mig igen.
När jag tänker på mina kollegor och på barnen så är det som om något går sönder inom mig.
Det är helt oförklarligt hur man prioriterar olika människors möjlighet till välmående. Varför är en person så mycket viktigare än oss andra?
Blotta tanken på att kliva in i det påtvingade nya senare i höst får tårarana att rinna och obehagskänslorna i magen att brumma. Var i hela friden ska jag finna kraft nog till att klara av det? När vardagen varit tuff och jobbig tidigare så har de närmaste kollegorna varit ljusglimtarna och stödet som gjort att man kämpat vidare. Men nu, utelämnad, ensam och bortföst känns det oövervinneligt, devisen "ensam är stark" har aldrig varit längre från sanningen än nu.