Dagis

När jag var drygt 3 började jag på dagis. Jag minns det som en alldeles fruktansvärt hemsk upplevelse.

Första gången vi åt frukost på dagis fick jag skäll av fröken, "Du får inte ta två pålägg" sa hon. Jag förstod inte, jag hade smör och ost på mackan. Tydligen var det så på dagis att smör också räknades som ett pålägg.

Jag gick på dagis på 70-talet. En dag skulle vi leka med fingerfärg. Det fanns ett stort duschrum. Därinne skulle vi leka. Alla barnen klädde av sig och sen fick vi kladda med färgerna. Jag stod rädd i ett hörn. Jag har aldrig gillat kladd. Fröknarna tjatade på att delta men jag vägrade. Jag har aldrig kunnat förstå vad som var tanken med det där, att vi barn, nakna skulle kladda färg på varandra?!?

På en av de andra avdelningarna där 4-5åringarna gick fanns en flicka som jag kände, tror att vi bodde på samma gård. En dag frågade vi om jag fick gå över till hennes avdelning och leka i den fina dockvrå som fanns där. Men nej det gick då absolut inte! Jag fick inte lämna min avdelning.

Matsituationen var ett trauma varje dag. Alla skulle äta en knäckemacka till maten, så var det bara. Jag tyckte inte om knäckebröd. Ingen fick lämna bordet förrän alla vara klara och där satt jag med mitt knäcke som rev i halsen. Fröken sa; Nu väntar vi bara på Viktoria, att hon ska äta upp sin smörgås. Jag har fortfarande svårt för knäckebröd. Idag skulle jag aldrig tvinga ett barn att sitta och tvinga i sig maten, oavsett om man tagit till sig själv. Är man mätt så är man. Inte heller behöver man smaka på blodpuddingen varje gång den serveras, gillade man inte det för tre veckor sen så gör man det inte heller idag.

Efter maten skulle alla sova middag. Jag hade slutat med det hemma, det hade mamma berättat för fröknarna. Men på den här avdelningen skulle ALLA sova middag. I det stora lekrummet bäddades det med små madrasser med plyschöverdrag. Alla barn fick lägga sig, de riktigt små fick ha en fröken bredvid sig. Jag kunde aldrig somna utan låg väl och pratade. Jag fick alltid flera tillsägelser om att var tyst och till slut ställde de upp madrasser på högkant runt mig så att jag inte kunde se de andra barnen och inte heller störa dem. Jag minns den där sovtimmen som evighetslång.

Jag grät förtvivlat varje dag jag skulle vara på dagis. Jag började grina hemma i hallen och fortsatte hela vägen till dagis. Jag minns den hemska känslan av att se mamma gå iväg och att stå där vid glasdörren, gråtandes och titta efter henne. Jag får en klump i halsen av att bara tänka på det.

Min allra sista dag på dagis blev jag sjuk. Jag hade feber. Hemma använde vi antingen muntermometer eller tog tempen i armhålan, det gjorde man inte på dagis! Där skulle byxorna av. Jag blev hysterisk, alldelels livrädd och skrek och grät. Minns helt klart hur jag sprang in på toaletten, ställde mig i hörnet, höll i mina bruna manchesterbyxor och bara skrek med tårarna sprutande. Den gången vann inte dagisfröknarna! De fick ringa efter mamma som kom och hämtade mig. Jag var kvar inne på toa när hon kom. Sen behövde jag aldrig mer gå till dagis.
Jag fick vara hos mormor, där var det mycket bättre.

Det fanns en grej som jag gillade med dagis, det var musikrummet. Där inne fanns det mjuka kuddar och så fick man lyssna till sagor på grammofonskivor med hörlurar på. Där kunde man stänga ute allt annat och bara försvinna in i fantasins värld.