Man lägger ner timme efter timme på ideellt arbete i en förening och som förtroendevald kan det innebära att få såväl ros som ris från medlemmarna.
Konstruktiv kritik är inte svårt att ta, men när det går över styr, när tonen blir aggressiv och man känner ett obehag, då är det inte längre ok.
Då måste man få lov att sätta ner foten och säga ifrån, be vederbörande att på ett korrekt sätt använda sig av de rätta kanalerna för att framföra sina synpunkter till styrelsen.
När det sedan går över till rena personliga påhopp då är gränsen verkligen överskriden.
Förnuftet säger till mig att inte ta vid mig, bara låta det rinna av. Men påhoppen och de underliggande illa dolda hoten kryper ändå in under skinnet på mig.
Jag sitter här med en obehagskänsla som inte riktigt vill försvinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar