Idag kom det över mig igen, det där jobbet och det dåliga måendet som pågått i all
evinnerlighet känns det som.
Jag funderade på vad det gjort med mig som person. Vilka ärr det lämnat efter sig.
I senaste mötet med personen jag träffar för samtal regelbundet sa han med sin norsksvenska dialekt;
Du är på väg, jag märker det, det har vänt nu. Jag tror på dig.Jag gick därifrån, stärkt och med en känsla av att nu
jävlar ska allt bli som vanligt igen. Nu ska jag bara må bra.
Klart att det inte är så, inget är så enkelt, men känslan var
sån, lite
upprymdhet och en sen länge bortglömd förmåga att se på framtiden med en gnutta tillförsikt.
Jag märker snart att "vara på väg" långt ifrån betyder att man är framme. Vägen till målet är lång.
Jag befinner mig plötsligt i en bubbla av oförmögenhet. Det går liksom inte att få tummen ur. Jag klarar ett steg men sen tar det stopp.
Har rensat garderober och lådor, slängt mängder. Hallen svämmar över av
sopsäckar fullproppade med oönskade prylar. Det har varit något jag tänkt på att göra väldigt väldigt länge. I veckan blev det av. Men så idag, när säckarna skulle släpas ut till bilen och köras till
tippen, så finner jag mig själv sittande här helt handlingsförlamad.
Jag kryssar mellan säckar och
pappersinsamlingskassar och liksom bara blundar för dem, jag förmår mig helt enkelt inte att göra något åt dem.
På måndag, jag fixar det på måndag...