Idag ska jag till fackexpeditionen för att få veta hur jag praktiskt ska hantera min uppsägningsansökan.
Det är en otrolig lättnad att ha kommit fram till detta beslut, att säga upp mig. Självklart är det inte mitt förstaval, absolut inte! Jag har tyckt om mitt jobb, trivts med mina arbetsuppgifter och kollegor. Jag har varit anställd hos denna arbetsgivare sedan januari 1991, 18 år har jag jobbat här. Drömscenariot hade såklart varit att jag kunnat fortsätta jobba men nu är ju läget inte så. Jag mår oerhört dåligt över att vara den som av ledningen valdes bort, offrades (som jag ser det). Jag känner att ledningen inte alls har det förtroende för mig som man säger sig ha. Det vittnar bl a närvaron av vissa personer under rehabiliteringsmötet mellan f-kassan och arbetsgivaren om.
Det är klart att det höjs ett och annat ögonbryn över mitt beslut, att avsluta något innan man har något annat verkar i vissas ögon vara väldigt provocerande Men för mig är det av underordnad betydelse, det viktigaste är mitt välmående. Jag går sönder om jag stannar kvar i det här och dessutom bryter allt det här destruktiva ner mina verktyg att laga mig själv.
Mitt beslut är rätt, jag känner en lättnad (vilket säkert även arbetsgivaren gör när de får in min avskedsansökan...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar