Ridskolan

Min kompis L skrev igår i sin blogg om när vi gick på ridskola. L är så duktig på att minnas så mycket detaljer, det gör aldrig jag, fast när hon berättar för mig så brukar jag minnas en massa grejer.
När jag läste hennes inlägg så kom jag genast ihåg hur det var där på ridskolan. Jag minns min favorithäst, Pojken. Han stod längst in i den bakre raden, han var lite småsur, han var musblack med en ål på ryggen. Det var mörkt där längst nere i hörnet och på vägen dit var man tvungen att passera en liten ponny som hade för vana att sparka bakut. Jag är, trots rätt stor hästvana, livrädd för att gå bakom uppspiltade hästar. Jag kommer liksom L ihåg den elaka ridläraren som var alldeles för hårdhänt med hästarna. Hon visade mig hur jag skulle sätta mitt knä hårt i magen på Pojken för att kunna dra åt sadelgjorden riktigt hårt, hon stötte sitt knä så hårt i hästen att hans ben nästan vek sig.
L skrev också om de två olika ridhusen, hon föredrog det lilla, mörka, dragiga framför det stora grågröna tältet. För mig var det precis tvärtom, jag tyckte det lilla var instängt och obehagligt. Jag gillade när vi fick vara i det stora tältet, där var det luftigare och ljusare fast det saknade fönster. Vi fick en ny ridlärare som hete Magnus, jag minns att vi tyckte han var söt.
Att rida på ridskola är egentligen väldigt tråkigt och enformigt. "Vänd snett igenom vid A" sa ridläraren och alla hästar gjorde det utan att vi ryttare behövde göra något, de visste själva. Att vara ridhushäst måste vara det sämsta tänkbara för en häst, gud så tråkigt.
Jag hade egen häst hos mormor & morfar. Att få sadla sin häst och rida iväg är underbart. Att i flygande galopp sätta av genom skogen eller över ett fält är en fantastisk upplevelse, det ger en känlsa av total frihet. Att stå i boxen och rykta sin häst, lägga armarna om halsen och känna hästdoften är också härligt. Att klappa på en hästs sammetslena mule är en sån där grej jag bara måste göra närhelst jag kommer nära en häst, vilket händer allför sällan nu för tiden.
Jag minns den sista hästen jag hade, en skimmelfärgad fullblodsarab, Saphire Boy, han var drygt 20 år och hur snäll som helst. Jag kunde stå hur länge som helst i hans box och bara luta mig mot hans hals och klappa honom, han brukade vända på huvudet och nafsa mig snällt i håret och slutade jag att klappa så buffade han uppfodrade på mig.Han var alltid så lugn och samlad när vi red i manegen. Det märktes att han tidigare gått avancerad dressyr för han kunde en massa svåra grejer utan att jag behövde anstränga mig särskilt mycket. Hoppa hinder var han däremot dålig på. Han såg ut som en ko när han hoppade. Men när vi red ut blev han som förbytt, han var plötsligt som en unghäst precis utsläppt på grönbete. Han bockade, sprakade, stegrade sig och bar sig åt, det enda som kunde lugna honom var att få rusa iväg. Han älskade verkligen att få sträcka ut i galopp. Det vara bara att hålla hårt i tyglarna, sätta sig upp i fältsits och njuta av farten.