Polisbesök

Var med om något mycket obehagligt idag. Precis i slutet av min arbetsdag ringde mobilen och en man presenterade sig som Fredrik från Linköpingspolisen. Min första tanke var att det var min kollegas man R som dummade sig. Men Fredrik sa att de stod vid min ytterdörr och ringde på, de sa att de var tvugna att komma i kontakt med mig personligen. De frågade var jag befann mig och sa att de skulle komma till mitt arbete och de bad mig komma ut till dem. Tiden innan de kom till skolan var alldeles hemsk. Tusen tankar for genom mitt huvud, tankar om död och tragiska trafikolyckor. Jag tänkte på mina närmaste och undrade vem av dem som förolyckats. Det var en fruktansvärt hemsk upplevelse att sitta där och vänta. Polisbilen körde in på parkeringen, de få barnen som var kvar på fritids blev naturligtvis oroliga och undrade vad det var som hände. Lyckligtvis var också Jo kvar så att jag inte var ensam vuxen. På mycket darriga ben gick jag de tre poliserna till mötes på parkeringen. De tog i hand, presenterade sig och som svar på min omedelbara fråga om vad som hänt bad de mig kliva in i framsätet på bilen innan de kunde säga något till mig. Jag hade svårt att få luft och det kändes som om allt gick i slowmotion.
Den ena polisen vände sig mot mig och sa att de hade ett dödsbud till mig. Jag höll andan.
Det gäller din pappas bror Björn sa han. Han har gått bort och du är hans enda anhöriga.
Puh!!! En våg av lättnad sköljde över mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Jag har ingen som helst relation till min farbror, har bara träffat honom mycket sporadiskt som liten, kanske 15 gånger totalt, och ingenting sen min biologiska pappa dog för 20 år sedan.
Det är självklart tragiskt att Björn gått bort, men jag kunde inte känna något annat än total lättnad i den stunden.
Jag fick ett telefonnummer till en annan polis som jag skulle kontakta imorgon för mer detaljer kring vad som skett, sen fick jag kliva ur bilen och de for iväg.
Inne på fritids satt Jo i soffan med två vettskrämda barn på var sida om sig. Pojken hade oroligt undrat om polisen skulle ta mig och åka iväg när han genom fönstret sett att jag klivit in i bilen.
Tänk om det varit något mycket värre, att någon närstående gått bort och poliserna åkt iväg och lämnat mig helt förtvivlad, de visste ju att jag var på mitt arbete och att det var på ett fritidshem. Hur skulle jag klarat av att gå in till barnen igen, tänk om jag varit ensam vuxen kvar?
Kände mig lite chockad, var darrig när jag satte mig i soffan inne i värmen på fritids. Fick förklara för barnen och deras föräldrar när de kom och hämtade.
Fy, något sådant här vill jag aldrig mer behöva uppleva!
Nu får jag tala med den där polisen imorgon och se vad som måste göras nu. Om jag som ensam släkting är skyldig att ta tag i allt det praktiska runt ett dödsfall, bouppteckning, begravning, tömma lägenhet eller om jag har möjlighet att avsäga mig allt ansvar.