Har just avslutat ett medarbetarsamtal. Känns sådär faktiskt. Numera ska medarbetarsamtalet kopplas till det kommande lönesamtalet som ligger till grund för den individuella lönesättningen (som i sig är ett skämt..). För mig känns det helt motsägelsefullt. Jag minns när dessa medarbetarsamtal introducerades i skolvärlden för typ 12-13 år sedan. Då skulle det vara ett tillfälle för att i förtroende prata med chefen om sin arbetssitution, om vad som fungerade väl och vad som var svårt. Att nu avslöja sina svagheter känns ju inte särskilt lockande då det sen i ett senare skede kan generera till ett sämre lönelyft.
Det är en konstig situation överhuvudtaget att sitta med chefen på var sin sida om ett bord och utbyta förtroligheter. Som anställd är man alltid i beroendeställning till sin chef och då automatiskt i underläge.
Känns skönt att samtalet nu är över och det dröjer månader tills det är dags igen, då blir det lönesamtal, vilket jag säkert får möjlighet att återkomma om.
2 kommentarer:
Usch, jag avskyr hela den där grejen. Jobbar man på ett skitställe ska man ändå verka glad och positiv och inte komma med kritik. Helst ska man vara villig att ta på sig ännu mer arbetsuppgifter. Man kan inte ha ett rakt och ärligt samtal när chefen har den makten. Då försvinner hela vitsen med medarbetarsamtalet.
Precis! Hon frågade hur det känns att gå till jobbet, vad kan man svara på det annat än att det känns bra?!?
Skicka en kommentar